Hej igen och välkomna rätt in i huvudet!

Är jag tillbaka?! JAG VET INTE! Men jag vet detta: jag har saknat att blogga, jag saknar överhuvudtaget skrivandet som totalt prioriterats bort sedan bebis nr två blev till, och som vanligt är det många tankar som far runt i min skalle och som jag gärna skulle formulera till blogginlägg. Facebooks ruta känns lite för liten...

Olika saker jag har tänkt blogga om ifall bloggen skulle vara aktiv igen!
- begreppet Nu eller Aldrig! Jag såg häromdagen att det är underrubrik till Biggest Loser som går på teve och jag kände bara nej nej nej! Som att ifall de som är med i programmet och sliter och kämpar med viktnedgång har sin enda chans att lyckas enbart där och då. De som röstas ut då? Eller de som inte kom med i programmet? Det är klart att de kan hitta andra vägar, andra tidpunkter. Det är väl aldrig försent att göra önskade förändringar i sitt liv?
- hatkärleken med en prunkande trädgård. Åh jag älskar att vara husägare och att skutta (nåja) runt på nyklippt gräs, och jag kan känna frid inombords när jag rensar ogräs MEN måste allt växa så fort? En hel helg kan vi rensa, klippa, vattna, frisera, föna (eh...)  för att nästa helg konstatera att det bara är att börja om. Det är helt makalöst underbart när körsbärsträden slår ut och trädet fylls med vita små blommor men jag kom på mig själv med att likt en 1800-tals-romankaraktär brista ut i ett suckande "O FÖRGÄNGLIGHETEN!" en vecka senare när blommorna skrumpnat ihop och blivit bruna.
-Mina barn. Japp. Likt pinglorna från Mama måste jag skriva om mina guldkorn, det är oundvikligt. Lilla S är nu fem år fyllda (HUR GICK DET TILL?!) och kan nog inte kallas lilla S längre. Lilla S får nog snarare stå för hennes lillebror som virvlade in i våra liv för 16 månader sen och fyllde det ytterligare med kärlek, värme och en massa bus. Det kommer säkerligen texter om dem! Om jag bara lär mig lite mer om att blogga i mobilen. Och då skaffar förstoringsglas för hjälp vad pyttigt det är!

På återseende! Hoppas jag!

Ett kapitel är slut, nästa tar vid.

Det är så mycket som har förändrats. Året hemma med bebis är slut och det känns så sorgligt och även så färdigt. Det magiska året som bestått av oändligt mycket kärlek, mys och härliga stunder blandat med en del tålamodskrävande ögonblick är nu slut. Gjort, över.
Men vet ni vad det bästa är? När det mammalediga året tog slut fick jag gå tillbaka till jobb men ÄNDÅ behålla ungen min! Ja det är sant! Jag tror jag hade glömt det lite. Min sista kväll och nattningsprocess som mammaledig står jag lutad över S säng och gråter medan jag sjunger vargsången. Stora tårar rullar över mina kinder och droppar ner på dotterns runda, goa. Hon tittar på mig med stora blå ögon, lite förvånad, och sen spottar hon ut nappen och lägger av ett asgarv. Mamma! Säger hon och sen ställer hon sig upp i sängen och kastar iväg sin gosekanin och börjar spexa på det sättet hon gjort det senaste halvåret vid varje läggningsdags. Utom de senaste tre veckorna då hon mirakulöst somnat direkt som hennes söta trollhårsbeklädda huvud landat på kudden. Men ikväll är det alltså dags igen. Gosedjuren flyger över spjälsängskanten och nappen likaså. Hon tramsar, dansar, skrattar, pekar och snackar. 30 minuter håller hon på så tills hon tillslut tröttnar, lägger sig ner och somnar. Jag sitter halvt utmattad i fåtöljen i hennes rum och tänker att jag har förlorat en bit av henne nu men att hon åtminstone bjöd på en show vår sista kväll tillsammans.

Dagen efter börjar jag på ett nytt jobb. Bara att jobba överhuvudtaget hade nog varit utmattande, men att dessutom börja på en helt ny arbetsplats som dessutom är smått kaotiskt p.g.a. en stor ombyggnad var galet jobbigt. När jag kommer hem somnar jag nästan sittandes under middagen och att orka springa efter en livlig ettåring fanns inte på kartan. Men dagen efter känns det lite, lite bättre, och dagen efter det riktigt hyfsat. Nu har jag precis börjat min fjärde arbetsvecka och jag har naturligtvis insett att S fortfarande är min älskade dotter och att vi har massa tid när jag kommer hem att leka, busa och umgås på. Hon har heller inte glömt bort mig utan blir oftast jätteglad när jag kommer hem vilket är en underbar känsla. Mamma! Utbrister hon glatt. Kom! Och då kastar jag jobbväskan och försöker så gott jag kan glömma jobbet och uppbåda energi till att leka kull, besöka lekstugan och läsa om Marie-Polis, lortisarna eller Max mamma som blir arg när han kissar på golvet. Det kan man nämligen göra trots att mammaledigheten är slut!

Grågyllene vardagsmys och så vill jag ha det!

Jag minns att även om det ibland var frustrerande, jobbigt och svårt att vara liten, så var det även roligt att vara det. Jag tror att jag infaller under kategorin ”människa som haft en lycklig barndom”, och jag tror att om man har turen att ha haft det så, så är det härligt på ett alldeles speciellt sätt att få egna barn. För på ett sätt är det som att man får återuppleva många egna vackra minnen, fast med en alldeles egen bebis. Och det är verkligen något alldeles särskilt.

Jag kan minnas speciella utflykter, resor eller skojiga tillfällen och tänka att ”Åh! Det där måste vi göra med dottern! Eller dit måste vi åka, eller det där måste hon få uppleva!” Men framförallt kan jag titta tillbaka på det absolut härligaste när man var barn – det grågyllene vardagsmyset. Nu låter det som att jag har växt upp i en rosa bubbla med lycka vart jag än vände mig och så var det förstås inte. Ingen familj är perfekt och ingen människa växer upp utan att slipas i kanterna av livets hörnstenar, men jag hade en fin grund att stå på och jag hade det både tryggt och roligt hemma med föräldrar och storasyster, mormor, farmor och farfar, och goda grannar. De utgjorde basen.

Vad innebar då vardagsmyset? Jo det innebar att vi gjorde det som jag tror alla barn i hela världen vill och längtar efter. Vi var tillsammans. Vi satt ner tillsammans på kvällen och åt middag och pratade om hur våra dagar sett ut, hur vi mådde, hur det gick i skolan, om mammas och pappas jobb, om diverse saker. Jag minns att jag blev förvånad ibland när jag besökte kompisar och det kunde stå några kastruller med mat på spisen när vi kom hem till dem. Det var bara att ta för sig, man fick äta när man hade tid och var hungrig och efteråt gick vi till kompisens rum, stängde dörren och lekte därinne själva. Ingen samling, inget gemensamt "utvärderande" av dagen, ingen ögonkontakt med föräldrarna, ingen chans för dem att se hur vi barn mådde.

Så vill jag inte ha det. Jag vill att min dotters barndom ska präglas av ett gyllene vardagsmys som innebär att man umgås och tar hand om varandra, även om det bara är över en gryta med falukorv och Aktuellt på teven. Så vill jag ha det.

Duschterapi

Jag har snöat in på en anekdot. Den är trist, intetsägande och inte ens värd att nämna här. Den är nog inte ens värd att kallas anekdot då namnet ger förväntningar om något skojigt, minnesvärt, tokigt eller mysigt. Händelsen eller minnet eller vad jag nu istället ska kalla den, kretsar kring en schampoflaska av ett visst märke, och en sådan flaska står för tillfället sedan några veckor tillbaka i min dusch. Detta resulterar i att jag varje gång jag duschar och därmed använder flaskan, kommer att tänka på denna småtrista anekdot. Suck. Jag blir trött på den varje gång jag duschar och överväger, trots att jag är nöjd med schampot i övrigt, att slänga ut den bara för att jag är så sablas himla trött på den icke-värda-namnet anekdoten!

Men häromdagen så kom jag på det!

Inspirerad av det numera uttjatade begreppet ”mindfulness” samt av SVTs nya dramaserie ’Coacherna’ så kom jag på att man ju som människa trots att det ibland verkar som en omöjlighet, kan lära sig konsten att förändra sina tankar. Med mycket arbete förstås, men det kan det ju vara värt för jag är verkligen, verkligen trött på min tråkiga icke-minnesvärda anekdot nu. Detta kom jag på i ovannämnda dusch häromdagen, och nu har jag bestämt mig för att byta ut anekdoten mot något annat. Jag har inte riktigt bestämt mig mot vad ännu, men jag tror att den ska ersättas av något självförverklings-mantra typ ”Vad vacker du är idag!” eller ”Du kan gör allt du vill i livet!”. Vad tror ni om det? Schampoflaskan ska alltså istället för att påminna mig o den inte-ens-värd-att-nämna anekdoten få mig att tänka på något positvit och helande, något som öppnar upp för en strålande härlig dag fylld av självkänsla och inombordslig skönhet.

Jaja. Lyckas inte schampot med det, har jag i alla fall blivit ren i håret. Och för en småbarnsmamma är det också lyxigt!

Städa! Fixa! Plocka! Damma! Vila?

Jag har aldrig någonsin hört talas om någon som på sin dödsbädd ångrat att de inte städade mera. Har ni? Nyligen läste jag i en tidning att det fanns en undersökning över det flest människor ångrar när de ska dö, och jag minns inte exakt vad det stod nu, men jag minns det viktigaste. Jobba mindre, njut mera. För lite städning stod inte heller med på listan, det minns jag också.

När dottern sover tänker jag att jag måste skynda mig att vila själv. Redan där är alltså stressen igång. När jag tassar ut ifrån S rum har jag alltså bestämt mig för att utnyttja tiden till vila, men först ska. Jag. Bara. Jag ska bara sätta igång en tvättmaskin, ja det måste jag ju göra. I tvättstugan hänger torr tvätt ovikt. Jag ska bara vika den först. Men det var då fasen vad fullt det var i pappersinsamlingen, de ursköljda mjölkpaketen fullkomligen svämmar över på golvet i den lilla, lilla tvättstugan och jag tar fram en ny papperspåse till dem som flytt den gamla. Utanför tvättstugan, i köket, ligger S klossar utspridda och när jag böjer mig ner för att samla ihop dem ser jag en rand av tomatsås som runnit ner över ugnsluckan. Jag sträcker mig efter en trasa och tänker att å Herregud det tar ju aldrig slut! När jag tillslut tvingat mig själv att släppa nästa hög eller smutsrand slänger jag mig i soffan, hinner precis trycka igång ett avsnitt av Grey’s Anatomy på DVD och andas ut. ”Mamma! Ma-ma-ma-ma-ma!” Hörs det ifrån S rum. Ljudet är ljuvligt men i den stunden vill jag bara skjuta mig själv i huvudet lite lätt för att jag återigen städat bort en värdefull vilopaus. Varför gör jag så? Varför kan jag inte koppla bort pappershögar och dammtussar?

Ibland är det som att jag skyller allt som är dåligt eller jobbigt i mitt liv på damm och felplacerade grejer. Vaknar jag med huvudvärk känns allting sju resor värre för att vi inte har dammsugit på en vecka. Är jag på dåligt humör av någon anledning känns plötsligt livet otroligt miserabelt om det dessutom är fullt i tvättkorgen eller sängen är obäddad. Det är som att jag behöver ordningen och redan runt omkring mig för att få perspektiv på det som händer i skallen, annars kan jag inte tänka. Dammet lägger sig som en gröt i huvudet och jag förlorar förmågan att sortera ut vad som är värt att bli bekymrad över på riktigt eller vad som är en skitsak. Det positiva med detta är förstås att det fungerar åt andra hållet också. Jag kan lätt bli på bättre humör om det är undanplockat och nystädat hemma. Detta har F lärt sig. Han märker direkt när jag mår dåligt över stöket (eller när jag mår dåligt och det samtidigt är stökigt, ojoj det är inte bra). Då är det bara att städa, och sedan skrattar han när han märker den omedelbara skillnaden i min innan så trumpna uppsyn efter att handfatet återigen glänser. Och då kan jag också skratta, efteråt, åt hur löjligt jag har betett mig. Sura för att det är skitigt hemma, det är ju inte klokt egentligen! Men sedan är jag där igen. S sover förmiddagssömn och jag ska också vila, jag ska bara damma av teven först och sen…

Den hemliga bron del två

Jag förstår att ni har väntat på uppföljningen av den rasslande spännande historien om den hemliga bron över kanalen. Jag har gjort diverse efterforskningar och egna spaningar men är inte lösningen på spåren. Än. Det kan vara så att de hemligen invigda är en av de fem som läser den här bloggen eftersom jag efter publiceringen av ’Den hemliga bron del 1’ inte stötte på någon mer översnabb pensionär. Men jag tycker ändå jag har en skyldighet att hålla er läsare uppdaterade om denna enormt intressanta företeelse, så därför får det bli några rader utan ett resultat att presentera.

(För nytillkomna läsare hänvisar jag till ett äldre blogginlägg, leta i högerspaltens bloggarkiv under september!)

En teori jag har är att den hemliga pensionärsklubben går i ide under vintern. Det kan ju finnas flera rimliga förklaringar till det, dels är det halt ute vilket kan medföra brutna lårbenshalsar om man ger sig ut. Broar kan bli extra hala! En annan förklaring kan vara isen. Visserligen har det varit en mild vinter med stark och hållbar is endast några få veckor, men en tunn is kan även förhindra en utrullning –eller upphöjning! Vem vet var den kommer ifrån! av en bro. En tredje anledning kan vara brister i spaningsarbetet. P.g.a. snö, förkylningar och annat vintrigt har jag inte promenerat så mycket runt kanalen som vanligt. Detta har dock åtgärdats i och med vårens ankomst och undertecknad lovar att skärpa sig i framtiden.

Till sist har jag en konstig iakttagelse att dela med mig av. Häromdagen var det en äldre kvinna som höll exakt samma tempo som jag varvet runt. Vi möttes två gånger på mitten vilket innebär att hon inte tjuvat sig över någon hemlig bro. Slutsats: Hon är för ung och pigg och är därmed inte bland de invigda. Inte slutsats: Det finns ingen hemlig bro, bara raska pensionärer.

Bevis för att min man har fyllt trettio!

·         Julen 2003. Jag plockar fram ett magert utbud av julpynt och F fnyser aningens föraktfullt: Vi ska väl inte ha några töntiga JULGARDINER?!? Julen 2011 låter det istället: Det vore fint med några JULGARDINER, det kanske vi ska åka och handla?

·         Julen 2011. F och jag nickar i samförstånd och säger att ok. I år får det ske. Nu har vi kommit fram till den ultimata vuxenpoängen. Vi önskar oss en ostkupa i julklapp.

·         Skägget rök och kvar blev en mustasch. Egentligen skulle jag kunna sätta punkt här om det inte vore så att händelsen fulländades av kommentaren ”Det får mig att se yngre ut!”

·         Innan vintern kom inredde han uteförrådet. Med hyllor. Så att allt skulle bli lättare att organisera och hitta. Jag som älskar ordning och reda och inredning och hyllor och att hitta jublade, och jag förstod även att min älskade make har mognat då våra förråd vanligtvis brukar fyllas på av allt möjligt skit längst fram i dörröppningen så att det inte ens går att komma in.

·         F och jag har köpt hus!

Slutligen kommer här ett bevis för att min fantastiska man trots sin trettioåriga mognad har en del kvar till fyrtio.

”Älskling! I vårt nya hus vill jag ha en tjockteve i källaren, som jag kan spela Nintendo på!”

Lite frosseri i ljuvliga bebisstunder del 2

De ljuva bebisstunderna är många. Här kommer fler ögonblick, gamla som nya!

·         I slutet av november var vi på ett stort kalas. S trivdes som fisken i vattnet trots stoj och stim, vuxennyp i hennes runda kinder och glatt tjutande barn överallt. Toastmastern deklarerade att man gärna fick hålla tal till huvudpersonens ära och då signalerade S att hon ville stå upp. F låter henne stå i hans knä och med viftande armar hörs en lång och högljudd harang av ”Gla gla, ba hadja gla!”. De efterlyste tal, så då höll hon ett. Ett som varade under hela fikastunden, och samtidigt som andra mer förberedda försökte prata. Stolta och roade, kände jag och F oss då!

·         S är ca fem månader och hon sitter i sin barnstol och leker med diverse leksaker. Jag brukar lägga upp en stor hög med grejer på köksbordet som jag kan ta av och ge henne när hon allt som ofta leker leken ”ta en grej och slänga i golvet”. Bland de bortslängda prylarna på golvet ligger några plastmuggar och en napp. Jag tar upp dem och lägger nappen i muggen, och gör en minnesanteckning att jag ska skölja nappen innan hon får tillbaka den. En stund senare råkar jag av misstag ge henne muggen med nappen i vilket jag kommer på när jag vänt mig med ryggen åt henne. Jag snor runt och där sitter S med nappen i munnen, lite på sned, suger förnöjt och håller muggen i örat som att hon sitter med en kopp kaffe och filosoferar. Jag kan bara gapskratta åt synen!

·         Hon vet att jag är hennes mamma. Frågar jag ”var är mamma?” så pekar hon på mig och ler. Det värmer hjärtat.

·         S vaknar ungefär samma tid varje dag, trots att hon ibland skulle behöva sova längre. Då får hon välling och en ny blöja, och sen lägger jag henne bredvid mig i sängen och så försöker vi somna om. Tätt intill vill hon ligga, och så tittar hon utforskande på mig med stora blå ögon, drar mig lite i håret eller fingrar på min näsa innan hon somnar. När hon vaknar efter en stund igen är hon så glad så glad! Det är en underbar stund på dagen.

Vem bestämmer?

Jag måste ställa en enkel fråga. Vem har bestämt vad som är snyggt och vad som är fult, vad som är bra och vad som är dåligt och vad som är rätt och vad som är fel att tycka om? Jag talar inte om brott och moral, inte de stora sakerna. Nej jag tänker snarare på mat, till exempel. Och annat.

Jag tycker om vispgrädde. Det känns som att jag blottlägger mig nu, för det är nämligen fult och lite äckligt att tycka om grädde. Glass kan man säga att man älskar, men att tycka om grädde som kanske egentligen är nyttigare i avseendet att det inte innehåller socker som glass gör, är tabu. Äter man en semla ska man helst skrapa bort den mesta grädden och klaga över mängden. Varför är det så? Vem har bestämt att det är okej att gilla glass, men inte grädde?

Exemplet med grädden är ett av många, och det var nog semmeldagen som triggade igång min irritation där. Men för att dra den här diskussionen ett snäpp längre måste jag också undra varför det i herrans namn ska vara så förskräckligt att INTE vara smal? Jag talar inte om fetma och en ohälsosam övervikt, nej jag menar att besitta en högst naturlig kropp. Det här kanske är ett uttjatat ämne, men trots det så vimlar världen av människor som mår dåligt i sina kroppar, som inte tror att de duger som de är, som har ätstörningar de får kämpa ett helt liv för att bli av med, som har sneda självbilder och ångest. Helt i onödan. Då jag ser detta i min omedelbara närhet är det för mig inte ett uttjatat ämne, utan ett högst aktuellt sådant.

Den moderna människan ska vara snygg, smal, social, öppen, glad men inte för glad, smart, självständig och göra avtryck. Man ska göra sin röst hörd utan att vara skrikig, man ska ta plats utan att vara stor. Medan människan förväntas vara en nyskapande entreprenör ska hon rent fysiskt inte ta någon plats alls. Man ska alltså kämpa för att både vara stor, och liten. Det är en jobbig utmaning. Men varför måste vi lägga så mycket energi på att utrota oss själva på det sättet? Varför måste vi hela tiden anpassa oss efter en mall istället för att acceptera att vi är som vi är, och istället njuta av våra olikheter – såväl de fysiska som intellektuella. Är det vår djuriska härkomst som lyser igenom - alla måste passa in i flocken annars blir man utstött, och vem är då ledaren för flocken? Våra politiker? Modeskaparna? Mediafolket? Kanske bloggarna som närhelst de tycker kan vädra sina åsikter? Om så är fallet vädrar jag härmed att alla som vill får tycka om grädde. Alla som vill får vara tjocka eller smala eller mulliga eller långa eller korta eller svarta eller vita eller… Ja ni hajar konceptet. Man får vara som man är helt enkelt, det bestämmer jag!

Ingen hämtar dig åter, nej ingen!

S och jag busar. Hon susar runt i sin gåstol och jag gömmer mig bakom hörn och när hon kommer åkandes tittar jag fram och hojtar ”tittut!”. Hon skrattar så hon kiknar och jag springer om nästa hörn och leken upprepar sig. Mot slutet omfamnar jag henne och myser : Fångad!

Då kommer den plötsligt över mig, ramsan.

”Fången i trollens skal, ingen hör hur du gråter, ingen hämtar dig åter.”

Jag vinglar nästan till när orden efter alla dessa år sköljs över mitt inre, jag hade helt glömt bort den förfärliga ramsan. Jag minns inte vem det var som brukade säga den, om det var pappa eller kanske min syster eller var det en dagisfröken? Det spelar ingen roll, den användes förstås med kärlek och tankar om bus och lek, men fy vad jag avskydde den. Jag minns att jag var tillräckligt stor för att inte ta den på allvar egentligen, men att jag inombords alltid var livrädd och ville gråta. Fången? Nej jag vill inte vara en fånge! Troll? Läskigt. Gråter? Är det så hemskt där att jag gråter? Och varför hör ingen mig? Är jag instängd? Och sedan det allra värsta av allt: ingen hämtar dig åter. Är det ingen som saknar mig? Varför kommer inte mamma och pappa och räddar mig?

Den största skräcken av alla alltså. Att bli övergiven. Bortglömd och inte saknad, det måste ju vara människans och kanske framförallt barnets största skräck någonsin. Och det skojskräms man med i en fånig ramsa? Jag lovar mig själv att aldrig skämta med S på det sättet. Det finns mycket annat bus man kan göra, och jag tänker aldrig någonsin hota att överge mitt barn. Inte ens på skoj.

Jullov, ljuvliga jullov!

Det blev visst ett juluppehåll med bloggen! Fru Andersson hade jullov. Eller, rättare sagt hade Herr Andersson jullov och då passade frun också på eftersom vi då var två personer hemma som kunde turas om att ta hand om busfröken. För lilla S har minsann inte riktigt greppat det här med lov. På ett jullov ska man först och främst sova ut. Det skiter sig alltså redan på första punkten. Dagen börjar klockan sex. Senast. På ett jullov ska man efter sin sovmorgon och alldeles för långa och sena frukost ligga i soffan i stora koftor och ostyrigt hår, käka alldeles för många praliner, läsa julklappsböcker och titta på Sällskapsresan för 78:e gången och Sagan om Ringen-trilogin (extended version) för 84:e gången. Sedan tar man en pliktskyldig promenad innan man lägger sig i soffan igen och spelar kort och käkar apelsiner och dadlar och tar sig en liten, liten whiskey. Ah. Jullov, ljuvliga jullov.

F, S och jag var förkylda. Två gånger var. Det snörvlades, hostades, nystes, ruggades och huttrades. F och jag fick turas om att gå upp i ottan, den som kände sig sjukast för dagen fick sovmorgon medan den andra satt och hängde på ryamattan i vardagsrummet med en rullande liten tös bredvid sig. Urpigg trots snoret. Utanför var det beckmörkt, ingen snö fanns att lysa upp decembermorgnarna. Granen barrade sig kal bara man tittade på den, Paradisasken erbjöd endast fyra ratade romrussinpraliner och knäcken hade flutit ut. Ah. Jullov, ljuvliga jullov.

Trots den nu påstådda misären var det faktiskt ett ljuvligt jullov. Visst var det oturligt att vi skulle snora sönder den, men vi fick i alla fall vara tillsammans. Trots rekordet i antalet använda näsdukar lekte vi så mycket vi bara orkade med vår fina dotter, umgicks med familjen, promenerade, åt lunch på stan, åkte skridskor (kräver nog ett eget blogginlägg), sörplade lös knäck och tittade lite på teve. Ah. Jullov, ljuvliga jullov.

Vad skönt att jag inte är så trött, det gick ju bra att gå upp idag. Men vad är det som låter? Dottern? Hjälp jag sover ju fortfarande!

Och så var det ju den lilla detaljen med sömnen. Å du ljuva tillstånd av total bortkoppling där drömmarna får flöda, benen sträcka ut sig och huvudet vila mot kudden. Den mjuka, fluffiga och härliga ku… ”Gla gla”! Ja just det ja, jag har ju en bebis. Som gärna vaknar tidigt. Nu har jag ju redan bitit mig i svansen och skrivit i ett tidigare blogginlägg att jag känner lyckobubblor i magen när jag blir väckt klockan fem på morgonen av en liten sprattlande S som leker och pratar och gör sitt bästa för att dra sin morgontrötta och ABSOLUT natt-trötta moder ur sängen. Och visst är det så, men kanske inte riktigt varje morgon.

Sömnbrist får en människa att göra tokiga saker, dumma saker, konstiga saker, ibland roliga saker och ibland elaka saker. Eller, kanske snarare får den människan att verbalt uttrycka sin sömnbrist helst mot en annan människa än den lilla oskyldiga varelse som ligger och jollrar mitt i natten och orsakar tillståndet. Såklart är det F som får ta stryk. Det fanns en tid i början av vårt föräldraskap som jag milt strök honom över kinden när jag ville ha hjälp mitt i natten, men jag kan villigt erkänna att väckningarna har förvandlats till något av de mer brutala slagen. Nu puttar jag hårt och fräser i hans öra: ”Din Dotter Vill Dig Något!” Eller så rycker jag i hans omsorgsfullt instoppade täcke och ryter: ”Din Tur!”

Att bli väckt mitt i natten medför även en oväntad biverkning. Hunger. Inte bara en gång har F mitt i natten sömndrucket fått tumla nerför trappan till köket för att göra en nattmacka till mig som blodsockerfattig ligger och darrar i sängen. Smulor i sängen, får han som tack.

Idag på förmiddagen stoppade jag plastskeden med fruktpuré i min mun och framför S viftade jag med ett knäckebröd. Som tur var upptäckte jag att osten smakade mango innan hon med sin lilla pacman-mun hann få tag på den spännande nya leksaken mamma erbjöd. För några veckor sedan uppfann jag en ny OS-gren klockan halv fem på morgonen. ’Naken-åk på liten babysitter’ hette den, och den innehöll mer än ett överraskningsmoment. Jag måste ju även nämna att saker har flyttats runt här hemma och placerats på de mest konstigaste ställena. F nytvättade t-shirt la jag inte i garderoben utan hängde på trappräcket. Gårdagens tidning höll på att hamna i brevlådan igen och min telefon har tillbringat sina dagar på såväl skötbord som i S gåstol.

Men allt som ofta tycker jag det går riktigt bra att gå upp i ottan. Jag gullar med S, sjunger och berättar sagor. Tassar upp i morgonrock och känner mig morgonmysig och pigg. Det är så konstigt bara att hon jollrar högre och högre. Och att jollret tillslut förvandlas till skrik. Och gråt. Men vänta! Hjälp jag sover ju fortfarande! Jag har bara föreställt mig att jag pratar, går upp, byter blöja, sätter på små kläder och är morgonmammamysig. Jag sover ju fortfarande! Bäst att putta på F. Jag kanske ska fräsa med lite mildare ton idag att ”Idag Får Du Gå Upp!”

När jag väntade barn visste jag inte att…

·         Jag skulle börja prata som Mamma Mu.

·         Bebisars tånaglar är precis lika hårda som vuxnas. Och de växer snabbt.

·         Jag skulle komma att uppskatta att handla på ICA Maxi. Det är ju jätteroligt! Och framförallt så får man vara ensam en stund, och nosa på färska frukter, spana in ICAs egna fotoramar och mumsa på små, små portioner av kycklingwok och nya yoghurtsmaker. Pax för att åka och handla!

·         Jag behövde barnsäkra lägenheten redan efter 6 månader. S susar runt i sin gåstol, drar i bordsduken, fingrar på lampsladdar och försöker öppna kökslådor med pyttesmå, envisa händer. Min iPhone drämde hon i golvet efter att jag lämnat den på ett litet sidobord i lagom bebishöjd, och när jag skulle öppna ugnsluckan igår fick jag samtidigt parera bort henne med hela kroppen likt värsta gladiatorn för att hon inte skulle vara där och känna och riskera att bränna sig.

·         Jag skulle skratta och känna lycka i magen när jag blir väckt klockan 04.55 av en liten babblande gladskit som tycker att ”nu är det morgon, nu går vi upp!”

Två saker jag trodde jag kunde men som jag tydligen inte alls hade förstått

Jag får lov att erkänna detta, jag visste inte vad den lilla knappen var till för. Visst hade jag fingrat på den, provat att dra den lite upp och ned, men jag hade aldrig förstått funktionen med den. Tills för en vecka sedan, och nu har den revolutionerat hela min värld. Eller, i alla fall min städvärld. F håller en sprattlande och aningens dammsugarrädd liten  S när jag far runt med slangen i köket och städar ivrigt. Jag har kommit fram till en av mattorna och står och kämpar mig svettig, medan F storögt tittar på. När jag slutligen stänger av dammsugaren frågar han vad jag håller på med? ”Vad menar du?” frågar jag. ”Skulle jag inte dammsugit mattan?” ”Jo men varför kämpar du sådär?” Frågar F. ”Varför använder du inte knappen?” Knappen! Knappen som lättar på sugtrycket och inte gör dammsugningen lika tung när man dammsuger mattor eller liknande. Varför använde jag inte den? Jag kände mig ganska dum när min make får upplysa mig om denna STRÅLANDE uppfinning, kanske sådär 20 år försent. Jaja, man lär så länge man lever och den hemliga knappen har nu förenklat livet litegrann.

Samma dag är det en hockeymatch på teven. Mot slutet av matchen bestämmer sig det förlorande laget för att ”ta ut målvakten”, som det så snitsigt heter. D.v.s. målet får stå tomt, och laget får flera spelare på plan. F är lite stingslig då det förlorande laget råkar vara hans lag och han muttrar lite ohörbara coachningstips som inte når någon annans öron än mina. Jag försöker vara positiv och säger ”men det är ju roligt för målvakten att få spela lite på plan, med alla de andra!” F vänder sig hastigt om. ”Vadå?” ”Ja” fortsätter jag, ”jag menar han står där i sin lilla bur hela matchen igenom och får inte skridskosusa som de andra, han kanske tycker det är kul när han får vara med en stund på slutet?” F stirrar nu på mig och sedan brister han ut i ett gapflabb. ”Men älskling det är ju inte HAN som får spela! Han får gå ut och en annan spelare får komma in i hans ställe. Målvakten kan ju inte ge sig ut med alla skydd och grejer på sig och spela, det fattar du väl?!” Så dumt. Det borde jag ju ha förstått att det inte var målvakten som fick spela vanligt. Jag lutar mig tillbaka i soffan och tar istället upp den 1,5 cm långa stickningen (har inte kommit längre på två veckor) men i smyg tänker jag att när signalen ljuder så drar målisen av sig sin enorma skyddsutrustning som stålmannen ungefär och susar sedan ut på isen med de andra. Och två mål gör han, minst, för han vet ju allt om målburens och målvaktens svagheter. Ja så måste det vara.

Till mina läsare

Jag var inte säker på att ni fanns. Såklart hoppades jag på det, men jag visste inte säkert förrän jag kollade in på läsarstatistiken i inställningarna. Då uppenbarade det sig att ni finns, och att ni dessutom är ganska många. Vad glad jag blev! När jag skriver mina texter så gör jag det mycket för min egen skull, för att jag älskar att skriva och att formulera mina tankar. Då jag tillbringar den mesta tiden ensam med min bebis och inte alltid har någon att prata med är det skönt att få skriva av sig ibland. På ett sätt blir det som ha sällskap. Men det är onekligen en kittlande tanke att det även är andra som tar del av det jag skriver. Det gör att jag vill skriva mer och oftare, men tyvärr räcker inte tiden till det.

Jag har förstått att det har varit problem med att kommentera mina texter, vilket känns väldigt tråkigt. Det skulle vara fantastiskt roligt att få ta del av era tankar och åsikter kring det jag skriver, så det är ju väldigt trist att den funktionen verkar krångla. I inställningarna har jag valt att vem som helst ska få kommentera och att alla kommentarer skall publiceras, men ändå verkar det vara svårt att lyckas med den saken. Det är konstigt! Jag har nu varit inne och petat i inställningarna än en gång, så mitt tips är att försöka igen. Välj ”anonym” om du inte har ett OpenID el.dyl. Ett annat tips är att bli medlem i bloggen. Det finns en liten ruta ganska långt uppe till höger som säger ”bli först” då jag ännu inte har några medlemmar. Gör gärna det!

Jag hoppas som sagt att det ska fungera att kommentera nu, och att ni fortsätter läsa och följa min blogg! Allt gott, önskar Lisa